Tisdagsmackan, kryssnings edition!

Det verkar vara många frågetecken om vad som egentligen hände natten från måndag till söndag på Birka Paradise.

Här är det som verkligen hände:

Vi festar på som om ingen hade några bekymmer. Sebastian som jag delar hytt med har tidigare under kvällen köpt en limpa cigaretter. Eftersom Basse tycker att det känns onödigt att köpa nya cigg i baren när hans paket tar slut beger vi oss till hytten för att hämta ett nytt paket.

Efter att det är sagt samt gjort ska vi ta oss tillbaka till dansgolvet där en större del av vårat sällskap befinner sig. Vi tar en höger samt en snabb vänster och går in i vad vi tror är ett trapphus. Dörren vi har passerat igenom ska tydligen inte vara öppen och går därför i lås när den stängs efter oss. Vad vi tror är ett trapphus visar sig vara färjans maskinrum. 15 minuter senare har vi fortfarande inte hittat en olåst utgång och befinner oss nu på uthoms däcket för service samt förtöjning. Jag går på insidan av reglingen och letar efter en brandtrappa eller liknande när Basse får den extremt dåliga idén att klättra upp en våning via skrovet och därefter öppna åt mig på andra sidan.

Helt plötsligt hör jag ett skrik. Basse har tappat fästet och faller.

Eftersom färjan ligger förtöjd och han klättrar på sidan mot hamnen tror jag med all säkerhet att han har träffat kajen vilket efter ett fall på ca 10 meter skulle leda till en relativt säker död.

Känslan näst intill obeskrivlig när jag ser att han har lyckats pricka det 1 meter vida mellanrummet och därmed landat i vattnet. Konstigt nog helt oskadd.

Vi bestämmer oss för att mötas i våran hytt så fort jag lyckats ta mig ut från maskinrummet.

Nu kanske ni ute i stugorna tänker "Hur svårt kan det va att hitta en utgång ur ett stort rum?". Svårare än det låter.

Maskinrummet bestod, uppfattningsvis, av 5 plan. Inget med tända lampor och några av dom med högljuda maskiner.

Efter att ha känt mig runt i ca 20 minuter hittar jag äntligen en utgång och sätter kurs mot hytten. Väl framme sätter jag mig på den väldigt obekväma sängen och slumrar till i väntan på Basse. Jag vaknar i ett ryck av att min mobil varnar för "låg batteri nivå" och bestämmer mig för att gå till informationen och höra efter om Basse. Väl framme möts jag av en extremt arg väktare som eskorterar mig tillbaka till min hytt.

V - Är det du som är Andreas Eriksson?
A - Jajemen
V - Vi ska gå till din hytt
A - Vad ska jag göra i min hytt?
V - Hämta din jacka
A - Okej?

Väktaren tar tag i mig och drar in mig i hissen utan en förklarning på varför jag behöver min jacka.

A - Varför ska vi hämta min jacka?
V - För att du ska av båten
A - Vänta lite nu här: Va? Varför ska jag av båten?
V - Det vet du mycket väl
A - För att jag råkade gå in i maskinrummet och inte kom ut på 40 minuter?
V - Du ska av båten!!!
A - Kan jag åtminstone hämta min laptop och plånbok i mina polares hytt?
V - Du får hämta det som finns i din hytt

Paniken kommer snabbt när jag inser att dom kommer sätta av mig i Åland utan plånbok.
Jag upprepar flera gånger "Snälla kan du berätta varför jag måste gå av båten?" men får enbart svaret "Du ska av båten".

Tankarna är många. "Vart ska jag sova inatt?" och "Hur fan tar man sig ifrån en lite piss ö som åland utan ID-kort?" är exempel på tankar när vi står i hissen påväg ner mot entré plan.

Väl nere möts jag av en väldigt upprörd och blöt Sebastian som givetvis inte heller kommer få fortsätta sin vistelse på båten, ett mer än rättvist beslut från Birkas sida.

Istället för att lägga min energi på att fortsätta försöka förklara och rede ut vad som egentligen har hänt riktas nu min irritation mot Basse. "Hur i helvete kan du vara så dum att du klättrar på utsidan av båten!!?!?!" är nog den mest lindriga frasen som riktas mot honom under resterande del av natten.

När vi efter en stund senare blir upplockade av polisen för att köras till de åländska fyllecellerna blir vi onödigt nog ner manglade och inslängda i vad som påminner om en polisbil från 30-talet. Jag är betydligt lungnare än Basse och slipper därför handklovar och passar då på att ge honom en klart förtjänad örfil.

Fyllecellerna påminner, lika så, också om något från innan världskrigen. Dock med sovjetunioniska drag.

Cellen består av 4*4 meter golv, ett väldigt litet fönster som satt så högt att det inte gick att se ut igenom, toalett i gjuten betong med tillhörande handfat och ett 2 cm tjockt liggunderlägg i galon i ena hörnet.

Eftersom rummet var i betong samt helt utan någon värmekälla låg tempraturen på runt 10 grader och där satt jag, enbart iklädd chinos och en tunn skjorta, i strax över 7 timmar.

När jag väl ska bli utsläppt finner jag till min förvåning mitt legg i backen med mina ägodelar som ska kvitteras ut. Jag hade under gårdagen handlat i taxfreen och därför tagit det löst i fickan.

Utanför står en minst sagt skämmandes Basse. Vi orienterar oss snabbt till närmsta siljaline kontor och blir pekade i rätt riktning mot hamnen.

8 timmar senare kliver vi av i frihamnen. Givetvis betalade Basse för hytt och biljetter...


Själv var jag inte allt för upprörd på Basse under gårdagen. Även fast det var hans beslut att klättra så kunde jag ha hindrat det.

Något som jag känner inte gick helt rätt till var dock aggerandet från Birkas väktar personal. Ska man kasta av någon i ett annat land, oavsett om det är Åland eller Kongo, borde man kunna uppge en anledning till det och låta personen medta alla sina ägodelar. Jag vart tvingad att lämna en väska innehållandes laptop, blackberry samt kläder. Som tur var i en hytt där goda vänner befann sig men poängen kvarstår.

Personalen hade tydligen pratat med Lasse och uttalat sig, helt utan besvärande ton, som följande:

"Vi fiskade precis upp din vän Sebastian ur vattnet och den andra ligger med största sannolikhet på botten under båten. Dykare är påväg hit nu"

Hur i helvete kunde dom få för sig att jag också vart/låg i vattnet? Hade jag irrat förbi någon övervakningskamera i mörkret och gett sken av att jag var sugen på att bada i det extremt kalla vattnet?

Om personalen tagit sig 1 minut extra att förklara hur situationen såg ut hade jag enkelt kunnat målat upp händelsen och fortsatt roa mig med dom andra. Basse hade kunnat ta på sig ansvaret för sitt eget beteende och därefter klarat sig själv hem till stockholm.

När Basse försökte förklara att jag inte deltagit i hans lilla "klättrings-utflykt" bevittnade jag även hur en av väktarna även drog till honom relativt hårt med knyten näva över vänster kindben.

För att citera Sverker Olofsson; Ska det vara så?! Va!?